Jag blir ibland så trött på min kropp som inte kan coola ner. Nu är det tre år sen jag hade en riktig breakdown med panikångst och riktigt jobbigt. Har mått toppen sedan dess. MEN så fort det blir för mycket så blir jag spänd som en fiolsträng och ångesten kommer krypande.
Har varit lite mycket på sistone eftersom jag helt plötsligt lämnade mitt trygga liv och sa upp mig på jobbet och började plugga istället. Har hjälpt en nära i kris och försökt hitta lösningar till hennes problem. Har även tagit ställning i en förening när det gäller människor som blir dåligt behandlade och försökt få till en förändring där. Känner även att jag inte sörjt min systers död ordentligt, har fortfarande svårt att förstå att hon inte finns här längre.
Jag vet att jag lätt får ångest när mina rutiner rubbas och allt inte är som det brukar, men jag blir så trött. Frågan kommer hela tiden till mig om jag är stark eller svag? Jag har gått igenom såå otroligt mycket i mitt liv och jag lever fortfarande och jag kämpar som satan och ger inte upp, då känner jag mig stark. Men samtidigt så är jag så trött på denna ångest som inte kan hålla sig undan och att kroppen inte lyder min vilja och känner mig svag för att jag inte klarar av allt som alla andra klarar, då känner jag mig liten.
Varför kan inte bara allt gå lätt och inte vara så komplicerat? Varför kan inte min kropp vara normal? Ibland är jag glad över min känslighet och ibland hatar jag den.Jag vet ju att allt jag byggt upp kan raseras så fort. Ibland känns det som att jag förstår meningen med allt detta, ibland känns det olidligt.
Det är väl bara att hoppas att man reder ut det här med och att man blir ännu en erfarenhet rikare....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar