Min största rädsla!

Rädsla, sorg, ilska, jag vill inte känna såhär. Inte en enda minut till i mitt liv. Jag vill inte acceptera denna ångest och rädsla. Jag vill inte bli vän med den. Den förstör hela mitt liv och jag kan inte acceptera den, jag sparkar bakut varje gång den kommer och det gör allt bara värre. Bitterheten över varför det aldrig blir min tur att få leva fullt ut och må bra. Jag vet att det är jag som måste ta kontrollen och tillåta dessa känslor att få bo i min kropp. Men jag är så arg!!! Varför räcker det inte med skit snart? Antagligen är det för att det är så livet ser ut. Bra dagar, dåliga dagar. Det som är jobbigt är, att ju bättre man har fått mått desto svårare när det kommer en nedgång. Man vet vilket helvete som kan vänta, om man bara inte visste. Det känns som att jag sörjer det liv jag skulle vilja leva men inte klarat av att uppnå. Det känns som om någon dött, är det mina förlorade drömmar? Denna rädsla för denna ångest begränsar mitt liv och jag vill inte ha det så, men jag är för rädd för denna känsla. I 17 år har detta styrt mitt liv och jag har bara följt med och inte vågat ingripa. Jag är bara så jävla rädd för denna känsla. Varför ska livet vara så svårt. Varför kan man inte bara vara fylld av lycka från man föds tills man dör. Varför måste man utstå svåra val och förluster. Varför måste livet vara fyllt med motgångar. Jag är inte rädd för att flyga pga rädslan för att planet ska störta, utan för att jag ska få en ångestattack och inte kunna ta mig därifrån. Jag är inte rädd för att bli misshandlad och våldtagen. Jag är inte rädd för att dö i en bilolycka. Jag är inte rädd för verkliga faror. Det enda jag är rädd för är ångesten, den skrämmer livet ur mig. Denna känsla är det obehagligaste man kan utstå, ren tortyr, hur ska man kunna acceptera detta monster. Jag vet att botemedlet mot ångest är att acceptera känslan och rida ut stormen, men hur ska jag kunna göra det när jag är livrädd för den? Jag vet att jag måste leva med den resten av mitt liv därför att jag är extra stresskänslig och varit med om jobbiga saker i min barndom som gjort att min kropp reagerar på detta sätt. Jag vet också att man kan lära sig leva med detta och att man kan lära sig hantera detta monster på ett sätt som gör det hanterligt. Jag vet, jag har kunskapen, men mitt sinne skriker bara, nej, jag vill inte känna detta en enda gång till i mitt liv. Jag har mycket kvar att gå igenom och lära mig i livet. Och jag vet att jag kommer få genomleva bra saker och dåliga saker. Jag vet att livet inte är lätt och att det kommer komma motgångar fast jag inte vill. Det är kanske dags att försöka försonas med mina känslor och min ångest? En bra början på Tisdag då jag ska börja på KBT. Det är faktiskt min egen inställning till vad som händer som räknas, jag måste bara välja den rätta vägen. Det jag önskar är att människor inte dömer utan älskar mig så som jag är.