Annorlunda!

Människor, alla olika, men strävar efter att vara kopior av varandra. Man ska inte sticka ut, inte prata för högt, inte se annorlunda ut, allt ska bara vara lagom och likadant som alla andra. Vilken press det är att behöva forma sig efter en mall som inte alls passar för individen. Man ska vara stark. Man ska studera, jobba, skaffa barn, gå på fester, le och skratta. Och när någon frågar hur man mår så förväntas man le och säga, bara bra.

Jag måste säga att jag är jävligt trött på att allt ska vara lagom och att man inte skapar utrymme för att vara precis den man vill vara och behöver vara. Varför ska man dömmas av andra människor för att man inte passar in i normen? Varför denna rädsla för allt som är annorlunda?

Min syn på andra människor är inte riktigt som de flesta andras. Jag fascineras av människor som för tillfället är på botten i livet, psykiskt sjuka, missbrukare, hemlösa mm. Vilka människor, vilka kämpar!! Det är dessa människor som vet vad det riktiga livet innebär. Livet utanför hur allt ska vara. Jag är intresserad av deras historia, av deras livsöden, deras lärdomar de kan ge mig. När jag ser någon som många tittar snett på tänker jag, vilken intressant människa. Varför denna rädsla? Varför detta dömande? Alla människor behöver kärlek och omtanke. Alla människor behöver värme och ett leende från dem de möter. Alla människor har behov av omtanke och medmänsklighet. Varför kan vi inte bara acceptera varandra så som vi är och hjälpa varandra och sluta att se bort så fort något känns obehagligt.