Pappa!

Pappa dog plötsligt när jag var 18 år och gravid i tredje månaden med Emelie. Nu är jag 36 år och har levt halva mitt liv utan min pappa. Sorgligt ja, smärtsamt sådär. Jag hatade min pappa precis innan och när han dog. Hat är ett starkt ord men det var det ordet jag använde då. Jag var arg och ledsen och kände mig övergiven. Löften han gav blev hela tiden aldrig av. Födelsedagar blev alltid bortglömda. Flaskan kom alltid före hans egna barn. Rädslan varje gång man sov över för hur full han skulle bli denna gång. Det var allt detta plus mycket annat som fick mig att hata fast jag egentligen bara kände mig övergiven och inte värd att älskas. Vem kan älska mig, om inte ens mina föräldrar kan det? Har jag något värde överhuvudtaget i denna värld eller är man så hemsk att ingen klarar av att se mig? Jag hade mycket jobbiga känslor. När pappa dog var det försent att förklara och få bekräftelse. Det var bara att leva med skuldkänslor över "hatet" blandat med en overklighet.

Nu 18 år senare så kan jag se de fina sakerna med min pappa, de som var dolda av ilskan då. När jag fick åka på stången på hans cykel, När han var full och grät och berättade om mina första ord, när vi satt i hans kök och spelade kort, När jag ropade på honom när jag badade och han skulle titta när jag dök, när jag härmade honom och drack kaffe på ett fat med en sockerbit i munnen. Den saknad jag känner nu, är inte över en förlorad barndom, utan efter att få säga till min pappa att jag vet att han älskade mig. Att jag vet att han inte gjorde dessa saker med sin själs vilja, utan pga av sjukdomen alkoholism. Nu saknar jag honom mer än någonsin, nu när jag börjat förstå. Men nu är det försent.
Ett halvt liv har gått......