Sorg och lycka!

Ibland kan jag känna en sorg över att jag har blivit tvungen att uppleva vissa saker i livet. Denna ensamhet som barn, denna brist på kärlek som liten, alkoholen och våldet och rädslan, mobbingen i skolan, känslan av att vara ful och värdelös och en människa som ingen kan älska. Detta har tagit såå många år av mitt liv att jag kan känna en stor sorg över att det har blivit som det blivit.

Men samtidigt så är jag nu stolt över den människa jag blivit. Jag har börjat älska mig själv för den människa jag är, trots min ångest och rädsla. Jag har utvecklat en förståelse och empati för andra genom att jag upplevt det jag gjort. Jag är glad över att jag lever överhuvudtaget och att jag har en så stark livsvilja.

Men jag har så mycket kvar att lära mig och rädslor jag måste komma över. Jag har kanske inte upplevt så mycket fysiska resor och upplevelser, men min själ har gått igenom den längsta resan. Jag hoppas att när mitt liv börjar närma sig sitt slut så ska jag vara nöjd med det livet jag har levt.

Snälla ni som läser detta, försök att göra andra människor glada, det behövs så lite. Ett leende, en blomma, en komplimang, bara lite uppskattning.